Häromdagen hade jag för en millisekund en liten släng av att vara lite deppad. När jag gick här på ålderdomshemmet och såg många kandidater som vinglade pustande och stönande tog sig fram, slog mig tanken att okey tjejen (eller bättre tanten?), det är nu sista stationen, egentligen går vi bara och väntar på att dö och den tanken var lite kontraproduktiv till min annars mycket goda stämning efter helgen med alla barnen men det är klart, man kan ju inte springa omkring och ha roligt jämt eller hur kära Astrid Lindgren? Har för mig att du har sagt så någon gång? Så idag åkte jag in till Mitte, det är där livet bubblar och alla kreativa och på något annat sätt otroliga människor bor tillsammans med hela världens turister och satt hos greken ute i solen och njöt av god mat och tänkte att okey, allt blir bra och tog sen tunnelbanan hem till mitt hem, som ligger i en mycket välmående och gedigen stadsdel – men ibland kanske lite väl tråkig och det där bubblande livet inne i Mitte kan jag nog sakna då.. Här ute bubblar vi inte så mycket..