Kära Astrid Lindgren, var det inte så du började dina telefonsamtal med din syster? Ska kanske göra det så också. Men här på ålderdomshemmet är det ett absolut ”förbjudet” ord. Man påminns ofta av det när man ser små högar av slitna, utlevade (nä, det var inte svenska va..) möbler och annat smått och gott. I vår interna lilla tidning står alltid vem som flyttat in här men när vi började med att vi vill gärna också meddela vem som dött var det kalla handen. Not amused! Och om det står att 9 pers har flyttat in den här månaden bör ju varje människa med lite substans mellan öronen kunna räkna ut att 9 också antagligen dött – för vem ids flytta en gång till i vår ålder.. men nej, det blev kalla handen och också när vi ville bjuda in en förening som handhar informationer om frivilliga självmord skulle komma och berätta om hur lagen har förändrats i Tyskland – – sensationellt här för lasten från krigstiden ligger tung över landet – men det blidde inte något föredrag, återigen not amused… Okej, mig spelar det ingen roll, jag vet vad jag vill veta och vill de andra inte veta så okej för det men känner mig lite omyndighetsförklarad av husets regering..

Jag har aldrig riktigt förstått det där med döden döden döden. Har också läst om det. Sa Hon först Döden, sen syrran och sen hon bekräftande igen?
På hemmet där jag jobbade för ett par år sen, sattes det upp en ram med namnet på den som dött, ett ljus brann och en liten bön. För att alla skulle veta, och för att alla skulle veta att de inte bars ut bakvägen (vilket de väl gjorde) utan mindes åtminstone ett par dar. Sen hade man en utläsningsandakt (aussegnung). Med det var ett evangeliskt ställe. Inte alls så fint som ditt.
Japp, så gjorde Astrid och syrran. Tja, här är det mera kapitalistiskt tryck, religiöst lika med noll..