Jag var tre dagar inne på sjukhuset för de hade bestämt, att de nu mycket tyskt grundligt skulle undersöka varför jag så ofta drattar i backen. Jag hade ett dubbelrum med en mycket trevlig yngre kvinna och problemet var våra mycket olika fryspunkter. Just de dagarna kokade Berlin, det var olidligt varmt och när Berlin kokar är det inte kul. Meteorologerna hotade oss med tropiska nätter (hur överlever människorna i Troperna sånt??) och ja, de blidde mycket tropiska. Jag bad om ett enkelt lakan – utifallatt jag skulle behöva något. Försökte locka med öppet fönster och öppen dörr så vi kunde ligga och fladdra där i korsdraget. Men nä, pang bom, dörr stängd, fönster stängt och min granne rullade in sig i det TJOCKA täcket och suckade av lycka. Jag hade en känsla av att jag åkte kana av svett i sängen. Ibland gick jag upp för att kolla om hon överhuvudtaget andades och levde och ja, hon levde.. Nästa gång jag ska in och om det är sommar kostar jag på mig ett enkelrum – basta!
Jag fick aldrig vara med i luciatåget, för lång och för bråkig..
Hu ja, hemska saker ! Vid min andra rehabvistelse fick jag dela rum med en person som ansåg att rum som inte höll minst 28 grader, var att betrakta som igloo…
Till saken hörde att hon var klädd för natten i flanellpyjamas, tjocka sockor, dunjacka och två täcken !
Aldrig dubbelrum igen det är ett som är säkert.
Ja Solweig, smaken är som baken delad.. hur har det gått med flyttningen??