Jag har ju en ”kompistant” här som jag brukar skjuta sittande baklänges (det vill säg hon sitter baklängen) på sin rollator och dundra förbi rollatorkaravanen när vi ska äta. Idag var det dessutom salladsbarsdag och då gäller verkligen att inta pole position och de andra vek respektfullt åt sidan när vi ångade fram. Jag hade inte sett henne på ett bra tag och idag satt hon och väntade på hissen och jag blev jätteglad och sa ”oh, det var länge sen vi sågs, är allt bra?” och ja, tack och lov, allt var bra. På såna här ställen är det inte självklart att man kommer tillbaka om man blir hämtad med ambulansen som ofta tar sig hit. Antar att den svarta bilen som hämtar kistorna diskret kör ner i garaget och vi alla vet, att det är den vägen vi ska vandra, respektive åka..

Hade aldrig trott att det skulle kännas så ”normalt” att bara umgås med ”gamlingar” (säger jag som snart blir 80… ho-ho) men det har blivit det och en del är faktiskt både roliga och kloka och har mycket att berätta och om jag inte bodde här hade jag säkert aldrig pratat med dem. Men klart, den andra sorten finns också, de ser inte glada ut, svarar inte på tilltal och tittar ogillande på mig när jag susar förbi dem. Precis som restaurangchefen som jag lyckats få som ärkefiende och som gör en stor lov runt vårt bord när han svassar runt och kråmar sig för de andra. Min blick borrar sig i hans rygg.. Jag långsint? Ok, medger det..