Ibland är det kanske inte så där lätt som en plätt att flytta in på ett äldreboende. De säger att ju äldre man blir detsto svårare blir det men när jag kom tillbaka från en kort resa till Göttingen kändes det skönt att ”komma hem” och det är hem nu. Fick besök av en annan äldre väninnan som förundrad såg sig omkring i min lägenhet och sa att ”ja men det känns ju här som vanligt” och för mig var det skönt att komma hem.

Nyligen satt jag i biblioteket och väntade på lunchen. Det rummet är det enda med en ordentlig AC så det var inte litteraturen som lockade utan lite svalka.. så ytlig är jag.. Där satt en annan kvinna som inte såg glad ut och jag kan ju inte låta bli att snacka ihjäl folk – om de inte ser jätteilskna ut, då vågar jag inte. Nej, hon såg inte glad ut och som vanligt börjar men med att fråga hur länge hon har bott här och i motsats till fängelse kan man ju inte fråga när hon kommer ut för vi vet ju inte när det blir dags med ”fötterna först”. I vilket fall som helst kände hon sig ensam och efter lunchen gick jag in dit igen för att se om hon var kvar och kanske ville ta en kaffe med mig men hon var borta men nästa gång, då ska jag hoppa på henne igen.

När jag flyttade in här bjöd jag in grannarna i min korridor så man lär känna varandra men det kom NJET från alla utom från ett trevligt par som kom och upplyste mig om vad man gör och inte gör här. Alltså man bjuder inte in varandra i lägenheterna utan man sitter i stolarna som står strategiskt placerade om man skulle känna för att rasa ihop under vägen till sin lägenhet. Hur kul är det att sitta där kanske.. För mig var det liksom lite självklart att bjuda in men nu har jag lärt mig – men slutar ändå inte med att snacka ihjäl folk.

Satt igår utanför huset och njöt av kvällssvalkan och doften av liljorna och bredvid mig satt en trevlig äldre dam (observera här bor mest DAMER, dels för att de är så fina, dels för att det är säkert 80% kvinns. Vart tar farbröderna vägen? ) I vilket fall som helst enades vi om att hyra ett källarutrymme tillsammans och tanken på att kanske komma över lite plats i min skrubb gjorde mig lycklig tilll max och när jag gick hem körde jag om min lilla farbror som långsamt rullade fram med sin krokiga rygg och som alltid ler så glatt när han ser mig och jag hälsar på honom och genast sträckte han på sin krokiga rygg och hälsade och sa ”oh jag tycker så mycket om era klänningar”. Tja, tacksam tar man emot allt nu för tiden..