Det börjar närma sig lunchdags och det känner man också på lukten i huset. Sakta men säkert rullas det på mot matsalen. En del rullar själva, andra blir hjälpta, dvs. de sätter sig på rullatorn och blir inrullade till matbordet.

Vår stackars personal svär förbannelse över rullatorerna som står i vägen när de flyger fram och tillbaka i matsalen. Men jag har nu lärt mig att leva med min rullator, fast jag minnes första gången jag gick ut med den, förstod att jag plötsligt hade blivit en jättegammal tant..,Men nu är vi kompis med varandra. Jag slipper bära tungt, jag har stöd när jag vinglar till. Rullatorn har varit min bästa kompis nu när vi har haft snö och is på trottoarerna. Fast jag har slutat att halka fram på de livsfarliga trottoarerna (här röjer varje husägare dvs. de är skyldiga till att göra det men de har noll lust och ger tusan i det hela och som med allt i Berlin, nothing happens..)och betraktar mig som en bil – hjul som hjul, har också fyra stycken – och går på gatan vilket får gallan att rinna till på bilförarna. Men när bussen kommer och det redan står tvillingsbarnvagn och en annan rullatorkopmpis i den blir det lite krisläge men jag pressar mig in – i Berlin lär du dig snart att använda dina armbågar – om du inte gör det är du dömd att förlora.