Mitt i valet av påven ringer det på dörren,. Ringer? Det stormringer och jag tänker att nu brinner huset eller någon annan katastrof har hänt. Utanför dörren står min granne, så pytteliten och så smal och med världens största lägenhet och världens bästa balkong (= kungliga svenska avundsjukan..) och stammar ” det är så högt på” och jag hör hur marschmusiken nästan slår lock på mina öron. Tur att vi – och även jag – alla redan hör lite risigt. Hennes radio står på max och hon hittar inte fjärrmanövreringen, vi letar och i en så gammal människas lägenhet har det under åretn blitt en hel del men vi har tur och hittar den ministora grejen på hennes rollator och det härskar lugn och tystnad igen – så som det sig bör på ett ålderdomshem. Jag tekniskt inte särskilt begåvad stolt över att jag hittat rätt.. var glad över att ha kunnat hjälpa min pyttelilla granne med den stora ( suck…) balkongen och känner mig bekräftad i att inte vilja leva i alla evighet (och inte så). Säger man inte att man ska sluta när det är som bäst?