Ja, det gör ont när jag märker att min resterande hjärna/ + forfarande befintliga vilja vill något annat än min kropp. Igår var det bland annat 35 år sedan muren revs. Jag minns förra gången det var stort jippo och de hade arrangerat lampor längs den rivna muren i Berlin. Dessa lampor släckts sedan, en efter en, och jag stod där och grät, rörd av detta under.
Nu var det dags igen och de hade arrangerat en konsert som skulle vara längs muren med mycket annat och jag hade så gärna rullat dit och tittat. Men det där med att rulla dit – dels var det säkert knökfullt och har visserligen rullatorn som mordvapen och mejar ner de som står ivägen – djäkla pensionär, va.. – sen är det mörkt och de som känner till trottoarerna i gamla Östberlin vet vad jag talar om – de är livsfarliga med kanter som står upp flera centimeter och hål ner till helvetet. Inte kul i mörkret så istället för att landa på intensiven igen blidde det TV hemma och hade så gärna… men det blir väl till att vänja sig vid ”hade så gärna..”
Detta är nog ett ganska vanligt fenomen i vår ålder. Att hela tiden få prioritera med utgångspunkt från kroppens nuvarande förutsättningar.
Kommer knäna att orka hela vägen ? Finns det en hiss ? Kan man sitta drägligt, utan att få ännu mer ont i ryggen ? o.s.v. i all oändlighet.
Att ge mig ut i mörkret på osäkert underlag, finns inte ens i mina fantasier längre.
Så du är i gott sällskap Cecilia !
Att äta och dricka något gott medan man kollar av på nätet vad man missar på plats, är inte heller helt fel.
Vi har förmånen att ha kommit till den ålder, när tryggheten och säkerheten måste sättas framför äventyrligheten och det är något fint med det också.