Jag märker att man nästan aldrig säger goddag, gokväll eller så utan man ser in i den andres ögon, har lite darr på rösten och undrar ”hur står det till?” och sen måste man ta konsekvenserna och lyssna till långa redogörelser om hur det var igår, idag och kanske i morgon och helst också vad doktorn säger. Ibland glömmer jag bort att jag egentligen redan vet allt men inte kan en låta en annan bara stå där, helt utan medkänsla. Nä, lite ordning får det vara.. Och akta dig om du frågar mej – jag har ett helt sortiment av sjukdomar och absoluta asset i ärmeln. Nä, har nog aldrig i mitt liv pratat så mycket sjukdomar som här och anständigheten säger att jag måste lyssna. Hälsningar från gänget som frotterar sig i sjukdomar..